ASDHJASOIFJOAIS.
DAGSLÄGET.
Vettetusan om jag fullföljde dan-före-gårdagen:s planering. Den har liksom suddats bort med hjälp av intensivt pillerknaprande, saltdränkande och lite välbehövd andning.
Men jag har bannemej klarat gårdagen o' dagen idag.
Så nu gäller'e bara att tuta o köra.
Visst fan vet jag att det inte är BRA. Men det är bättre. O' ännu bättre ska det bli.
PAJKASTNING.
Det ska jag bannemej klara.
Rapport kommer senare.
Om jag misslyckas (peppar peppar) så blir'e pajkastning för hela slanten.
That's a deal.
Klart slut.
I WILL. I CAN.
Jag skall klara detta.
För sjuttsingen vad skraj jag blev igår.
Nu har jag en plan, och jag skall bannemej klara den, steg för steg.
Uppenbarligen kan d-e inte hjälpa mig, nu måste jag klara detta all by myself.
CRAP.
Jag blir rent ut sagt förbannad när lärare ena stunden intar platsen som "Guds utsände ängel" genom att (spela) förstående, och "bara vilja det bästa", för att i andra stunden dränka mig i femtielva sidors kemiska formler som övriga elever haft x antal månader + lektioner på sig att få in i skallen.
Undervisningsplan i all ära, men släng tamejtusan den där snuskigt falska omtanken i närmaste soptipp.
Jag orkar inte med era dubbelmoraliska uttalanden.
Just cut the goddam' crap.
O' visst fasen kan jag allt om jonföreningar, hydroxidjoner, vätejoner, buffertar, syror, baser, atomer, valenselektroner, kemiska reaktioner, ädelgaser och indikatorer. Men tron't fan att jag blivit lyckligare för det.
Det ända jag åstadkommit är x antal ångestattacker, oräkneliga pillerpartajer, äckliga "dejter", en blåmärkes prydd ända och ytterligare några ickeälskvärda smeknamn att anteckna i dagboken. Hurray.
(oh, jag glömde informera intresseklubben om resterande timmar på dygnet som spenderades med att skriva en 13 sidors lång uppsats (á la textstil 11) om Islam. Denna var förövrigt en sjättedel så lång hos resterande elever.)
TAG TVÅ BETALA FÖR EN.
Två till priset av ett. Najs prajs.
GANSKA SÅ ICKE-GRAJT.
Tvärtom.
Jag har med stora marginal överskridit gränsen för att kunna klassas som "världens sämsta person".
Hallelujah. Eller nått.
Vilken åstadkommelse, ey mate?
PROUD MAMA.
Visserligen har denna dag varit allt annat än grajt (faktiskt så icke grajt det bara kan bli), men när klockan visade mellanmål och stugan ekade tomt ploppade DINA ord öpp i skallen.
Far hade beordrat att mellanmål skulle intas, och i samma veva började mattrollen argumentera om hurvida detta nu skulle lösas.
Skulle maten förbli helt oäten eller skulle den motvilligt pressas in (med den naiva tanken om att jag faktiskt kan klara att behålla en måltid á la ordination utan parkeringvakten) för att sedan rusa till den gyllene tronen?
Ack så tragiskt, det är jag väl medveten om. Men jag kan inte utesluta ovanstående sanning om jag vill förmedla den egentliga orsaken till detta blogginlägg.
Hursomhelst så tog jag fram dumburk nr. 3 och bläddrade ner till Malins ord. Och simsalabim sar'e klick.
Jag bojkottade allt som matlistor heter, och satsade på att utesluta dejten med tronen, men samtidigt inta ett mellanmål.
Sagt och gjort; resultate blev en smoothie á la yttepyttelite (men ack så mummsig) vaniljyoghurt, en näve hallon, vatten och naturligtvis den obilgatoriska aspartam överedosen.
Nu må ni säkert tänka att jag är helt bananas som blir stolt över intaget av en fullkomligt anorektiskt måltid, men summan av kardemumman är inte att jag ätit "för lite", utan att jag faktiskt intagit ett mellanmål, helt utan parkeringsvakter, och sedan behållit det.
Nu mina vänner, skulle jag nästan kunna kalla mig för en proud mama. Och Malin, hoppas du fattar hur tacksam jag är (för att inte tala om hur mycket jag vill krama sönder dig).
Tack o hej.
I DON'T WANT TO LIVE THIS WAY.
Jag måste klara detta. Varför gör jag såhär? VARFÖR?
Snälla. Rädda mig från mig själv.
Jag vill så mycket. Men gör så lite.
AIDEZ-MOI.
JAG MÅSTE KLARA DETTA. SÅ ÄR DET BARA. DET RÄCKER NU.
SNÄLLA.
DOES BREATHING MEAN LIVING?
Jag lever.
Andas.
Blinkar.
Men vette fan om jag gör mer än så.
"Friheten" har återfåtts.
Konstant övervakning har blivit hundraprocent ansvar.
Icke förhandlingsbara matportioner har plötsligt blivit högst förhandlingsbara.
Den existerande, ständigt hotfulla sonden är plötsligt borta.
O i samma veva har förståendet och stödet försvunnit.
Bara sådär. POOF väck.
Det är ju det HÄR jag vill.
Jag vill andas varulvens stank och parkera stjärten i MIN fottölj.
Jag vill tillbringa nätterna med bloggporrande och jag vill halsa kemikalier för glatta livet.
Jag vill gå på milslånga promenader och tortera älgarna (höh) med falska sånger.
Jag vill pussa minikopiorna och glo tyska tv program.
Men ändå kan jag inte låta bli att skita på mig av rädsla.
Rädsla för ansvaret.
Rädsla för möjligheterna.
Rädsla för lögnerna.
Jag funderar starkt på att inta fosterställning i närmaste hörn och sussa framtills tankarna är obefintliga och rädslan minimal.
Over 'n out.
Men NEJ, jag tänker fanimej inte ge upp.
PAUSE.
Återkommer när hjärnaktiviteten innefattar annat än aphög ångest.
KÄRLEK.
O' jag hatar att magen ständigt revolterar.
Jag har förtusan inte skitit ordentligt sen en vecka tillbaka.
Jädrans kropp.
Fast egentligen borde jag säga jädrans knopp som ställt till med allt detta.
Kärlek.
A SIGN.
Att proppa i sig föda 6 gånger dagligen och därefter parkera stjärten i närmaste soffa.
Jag har bannemej blivit till en levande soffpotatis.
Men, jag veeet.
Att både kroppen o' knoppen inte klarar så mycket mera just nu.
Jag får helt enkelt gå i idé några veckor.
För jag vill ju inte leva såhär längre.
Sen, sen skall jag tillbaka till min (lite mindre onormala) normalitet.
Jag saknar min galna varulv och mina jobbiga minikopior.
För att inte säga parkeringsvakten & den existerande internetanslutningen.
Numera får jag nöja mig med tjugo minuters bloggporrande.
Undrar om jag överlever.
Hrumpf.
Nu skall jag återgå till blogg-porrandet. Klockan har redan passerat den där magiska tjugominutersgränsen, så jag får skynda mig innan kontrollanten stormar in.
Kärlek till er.
Och tack för all styrka.
I'M ALIVE.
Eller andas snarare.
Fast egentligen är jag nog ganska död just nu.
Men, det kan ju inte bli sämre.
Så pepp på det.
Over n' out.
I'M GOING TO THE UN-NORMAL.
Rakt på sak.
No shittin'.
Summan av kardemumman (alltså de ickeförståeliga blogginläggen jag kräkt ur mig den senaste tiden) har resulterat i att jag ännu en gång tvingas överge mitt kära revir.
Ett tag. För mer än så skall det bannemej inte bli.
Jag har tillbringat alldeles för många månader på x antal stinkande sjukhus, och nu skall jag tamejtusan göra detta en gång för alla.
Jag kommer vara miljonertrilljonertusentalsmil från friheten.
Men mitt mål är att klara av att nobba alla dejter med tronen, trots att jag intagit en ganska braig måltid.
Och mål numero dois är att få liiiite mera booty. Faktiskt.
För även om det suger apballe att inte kunna se denna "sjukliga magerheten" i spegeln (utan istället en övermullig kropp) så kan jag i alla fall erkänna (höh) att det inte är särskilt braigt att en gång upp för trapporna är synonymt med bläcksvart mörker.
Eller att blå tassar är resultatet av en trettiominuters promenix.
Jag skall visa att jag kan vara hemma och imundiga det som mina smaklökar går bananas på, och att jag inte behöver vistas på bup för att kunna hålla ett bmi på cirkus sjuttonkommafem.
Jag ska tamejtusan förbluffa alla.
Inte minst klackdamen.
Over 'n out.
Och kärlek i massor.
