- L A R A M A R I A -

Jag saknar verkligheten.
O' jag hatar att magen ständigt revolterar.
Jag har förtusan inte skitit ordentligt sen en vecka tillbaka.
Jädrans kropp.
Fast egentligen borde jag säga jädrans knopp som ställt till med allt detta.

Kärlek.

Fytusan vad jag hatar det här.
Att proppa i sig föda 6 gånger dagligen och därefter parkera stjärten i närmaste soffa.
Jag har bannemej blivit till en levande soffpotatis.
Men, jag veeet.
Att både kroppen o' knoppen inte klarar så mycket mera just nu.
Jag får helt enkelt gå i idé några veckor.
För jag vill ju inte leva såhär längre.
Sen, sen skall jag tillbaka till min (lite mindre onormala) normalitet.
Jag saknar min galna varulv och mina jobbiga minikopior.
För att inte säga parkeringsvakten & den existerande internetanslutningen.
Numera får jag nöja mig med tjugo minuters bloggporrande.
Undrar om jag överlever.
Hrumpf.

Nu skall jag återgå till blogg-porrandet. Klockan har redan passerat den där magiska tjugominutersgränsen, så jag får skynda mig innan kontrollanten stormar in.

Kärlek till er.
Och tack för all styrka.

Jag lever.
Eller andas snarare.
Fast egentligen är jag nog ganska död just nu.
Men, det kan ju inte bli sämre.
Så pepp på det.
Over n' out.

Nu blir det lite klarspråk.
Rakt på sak.
No shittin'.

Summan av kardemumman (alltså de ickeförståeliga blogginläggen jag kräkt ur mig den senaste tiden) har resulterat i att jag ännu en gång tvingas överge mitt kära revir.
Ett tag. För mer än så skall det bannemej inte bli.

Jag har tillbringat alldeles för många månader på x antal stinkande sjukhus, och nu skall jag tamejtusan göra detta en gång för alla.
Jag kommer vara miljonertrilljonertusentalsmil från friheten.
Men mitt mål är att klara av att nobba alla dejter med tronen, trots att jag intagit en ganska braig måltid.
Och mål numero dois är att få liiiite mera booty. Faktiskt.
För även om det suger apballe att inte kunna se denna "sjukliga magerheten" i spegeln (utan istället en övermullig kropp) så kan jag i alla fall erkänna (höh) att det inte är särskilt braigt att en gång upp för trapporna är synonymt med bläcksvart mörker.
Eller att blå tassar är resultatet av en trettiominuters promenix.

Jag skall visa att jag kan vara hemma och imundiga det som mina smaklökar går bananas på, och att jag inte behöver vistas på bup för att kunna hålla ett bmi på cirkus sjuttonkommafem.
Jag ska tamejtusan förbluffa alla.
Inte minst klackdamen.

Over 'n out.
Och kärlek i massor.

Nu rann koppen över.
Och jag står här.
Med en saltdränkt kropp och en surrande knopp.
Men kanske, kanske det är bäst såhär?
Kanske jag behöver mera hjälp?

En sak är i alla fall säker, när jag återvänder till mitt revir ska klackdamen få se på andra bullar.
Jag kan.
Oavsett om jag käkar kalcium eller kakao.
Kakao är go'are.
Och jag klarar't.

Kärlek.

Jag älskar min parkeringsvakt.
Även om benämmningen parkeringsvakt inte längre är aktuell.
Numera är hon nog en övervakare.
Men det ska det snart bli ändring på.
Parkeringsvakten behövs mycket mera.
Allt blir bättre då.

Idag känns det liiite bättre.
Trots att jag myrorna får mig att gå bananas.
Trots att tröjjan fortfarande är saltdränkt (för att inte säga snor dränkt).
Och trots att allt jag rör tycks förvandlas till levande misslyckanden.

Men jag tänker bannemej inte ge mig.
För om sidådär 336 timmar kanske (nej ska!!!) jag våga.

Nu gör det inte bara ont i knoppen.
Nu river det i kroppen också.