Det skrämmer rent ut sagt skiten ur mig att ena stunden se "verkligheten" för att i nästa sekund syna min sanning. Att speglen visar två m o t s a t s e r inom loppet av en halvtimma o' att byxorna skaver sår på det uppenbarliga fettet är så förvirrande att jag helst av allt skulle vilja dra en skabbig filt över huvudet och dejta John Blund i sisådär hundra år.
Eller åtminstånde snabbspola farbor tomtes besök så att jag skall kunna ta klivet öpp o' (förhoppningsvis) kunna andas lite igen.
Jovisst att makapären ingår i min hatlista. Men just nu gör jag allt för lite syrerik luft och några normala hjärtslag.
Desperation so say, men detta är faktiskt förjävligt.