GANSKA SÅ ICKE-GRAJT.
Tvärtom.
Jag har med stora marginal överskridit gränsen för att kunna klassas som "världens sämsta person".
Hallelujah. Eller nått.
Vilken åstadkommelse, ey mate?
PROUD MAMA.
Visserligen har denna dag varit allt annat än grajt (faktiskt så icke grajt det bara kan bli), men när klockan visade mellanmål och stugan ekade tomt ploppade DINA ord öpp i skallen.
Far hade beordrat att mellanmål skulle intas, och i samma veva började mattrollen argumentera om hurvida detta nu skulle lösas.
Skulle maten förbli helt oäten eller skulle den motvilligt pressas in (med den naiva tanken om att jag faktiskt kan klara att behålla en måltid á la ordination utan parkeringvakten) för att sedan rusa till den gyllene tronen?
Ack så tragiskt, det är jag väl medveten om. Men jag kan inte utesluta ovanstående sanning om jag vill förmedla den egentliga orsaken till detta blogginlägg.
Hursomhelst så tog jag fram dumburk nr. 3 och bläddrade ner till Malins ord. Och simsalabim sar'e klick.
Jag bojkottade allt som matlistor heter, och satsade på att utesluta dejten med tronen, men samtidigt inta ett mellanmål.
Sagt och gjort; resultate blev en smoothie á la yttepyttelite (men ack så mummsig) vaniljyoghurt, en näve hallon, vatten och naturligtvis den obilgatoriska aspartam överedosen.
Nu må ni säkert tänka att jag är helt bananas som blir stolt över intaget av en fullkomligt anorektiskt måltid, men summan av kardemumman är inte att jag ätit "för lite", utan att jag faktiskt intagit ett mellanmål, helt utan parkeringsvakter, och sedan behållit det.
Nu mina vänner, skulle jag nästan kunna kalla mig för en proud mama. Och Malin, hoppas du fattar hur tacksam jag är (för att inte tala om hur mycket jag vill krama sönder dig).
Tack o hej.
I DON'T WANT TO LIVE THIS WAY.
Jag måste klara detta. Varför gör jag såhär? VARFÖR?
Snälla. Rädda mig från mig själv.
Jag vill så mycket. Men gör så lite.
AIDEZ-MOI.
JAG MÅSTE KLARA DETTA. SÅ ÄR DET BARA. DET RÄCKER NU.
SNÄLLA.
DOES BREATHING MEAN LIVING?
Jag lever.
Andas.
Blinkar.
Men vette fan om jag gör mer än så.
"Friheten" har återfåtts.
Konstant övervakning har blivit hundraprocent ansvar.
Icke förhandlingsbara matportioner har plötsligt blivit högst förhandlingsbara.
Den existerande, ständigt hotfulla sonden är plötsligt borta.
O i samma veva har förståendet och stödet försvunnit.
Bara sådär. POOF väck.
Det är ju det HÄR jag vill.
Jag vill andas varulvens stank och parkera stjärten i MIN fottölj.
Jag vill tillbringa nätterna med bloggporrande och jag vill halsa kemikalier för glatta livet.
Jag vill gå på milslånga promenader och tortera älgarna (höh) med falska sånger.
Jag vill pussa minikopiorna och glo tyska tv program.
Men ändå kan jag inte låta bli att skita på mig av rädsla.
Rädsla för ansvaret.
Rädsla för möjligheterna.
Rädsla för lögnerna.
Jag funderar starkt på att inta fosterställning i närmaste hörn och sussa framtills tankarna är obefintliga och rädslan minimal.
Over 'n out.
Men NEJ, jag tänker fanimej inte ge upp.
