ASDHJASOIFJOAIS.
DAGSLÄGET.
Vettetusan om jag fullföljde dan-före-gårdagen:s planering. Den har liksom suddats bort med hjälp av intensivt pillerknaprande, saltdränkande och lite välbehövd andning.
Men jag har bannemej klarat gårdagen o' dagen idag.
Så nu gäller'e bara att tuta o köra.
Visst fan vet jag att det inte är BRA. Men det är bättre. O' ännu bättre ska det bli.
I WILL. I CAN.
Jag skall klara detta.
För sjuttsingen vad skraj jag blev igår.
Nu har jag en plan, och jag skall bannemej klara den, steg för steg.
Uppenbarligen kan d-e inte hjälpa mig, nu måste jag klara detta all by myself.
GANSKA SÅ ICKE-GRAJT.
Tvärtom.
Jag har med stora marginal överskridit gränsen för att kunna klassas som "världens sämsta person".
Hallelujah. Eller nått.
Vilken åstadkommelse, ey mate?
PROUD MAMA.
Visserligen har denna dag varit allt annat än grajt (faktiskt så icke grajt det bara kan bli), men när klockan visade mellanmål och stugan ekade tomt ploppade DINA ord öpp i skallen.
Far hade beordrat att mellanmål skulle intas, och i samma veva började mattrollen argumentera om hurvida detta nu skulle lösas.
Skulle maten förbli helt oäten eller skulle den motvilligt pressas in (med den naiva tanken om att jag faktiskt kan klara att behålla en måltid á la ordination utan parkeringvakten) för att sedan rusa till den gyllene tronen?
Ack så tragiskt, det är jag väl medveten om. Men jag kan inte utesluta ovanstående sanning om jag vill förmedla den egentliga orsaken till detta blogginlägg.
Hursomhelst så tog jag fram dumburk nr. 3 och bläddrade ner till Malins ord. Och simsalabim sar'e klick.
Jag bojkottade allt som matlistor heter, och satsade på att utesluta dejten med tronen, men samtidigt inta ett mellanmål.
Sagt och gjort; resultate blev en smoothie á la yttepyttelite (men ack så mummsig) vaniljyoghurt, en näve hallon, vatten och naturligtvis den obilgatoriska aspartam överedosen.
Nu må ni säkert tänka att jag är helt bananas som blir stolt över intaget av en fullkomligt anorektiskt måltid, men summan av kardemumman är inte att jag ätit "för lite", utan att jag faktiskt intagit ett mellanmål, helt utan parkeringsvakter, och sedan behållit det.
Nu mina vänner, skulle jag nästan kunna kalla mig för en proud mama. Och Malin, hoppas du fattar hur tacksam jag är (för att inte tala om hur mycket jag vill krama sönder dig).
Tack o hej.
I DON'T WANT TO LIVE THIS WAY.
Jag måste klara detta. Varför gör jag såhär? VARFÖR?
Snälla. Rädda mig från mig själv.
Jag vill så mycket. Men gör så lite.
AIDEZ-MOI.
JAG MÅSTE KLARA DETTA. SÅ ÄR DET BARA. DET RÄCKER NU.
SNÄLLA.
DOES BREATHING MEAN LIVING?
Jag lever.
Andas.
Blinkar.
Men vette fan om jag gör mer än så.
"Friheten" har återfåtts.
Konstant övervakning har blivit hundraprocent ansvar.
Icke förhandlingsbara matportioner har plötsligt blivit högst förhandlingsbara.
Den existerande, ständigt hotfulla sonden är plötsligt borta.
O i samma veva har förståendet och stödet försvunnit.
Bara sådär. POOF väck.
Det är ju det HÄR jag vill.
Jag vill andas varulvens stank och parkera stjärten i MIN fottölj.
Jag vill tillbringa nätterna med bloggporrande och jag vill halsa kemikalier för glatta livet.
Jag vill gå på milslånga promenader och tortera älgarna (höh) med falska sånger.
Jag vill pussa minikopiorna och glo tyska tv program.
Men ändå kan jag inte låta bli att skita på mig av rädsla.
Rädsla för ansvaret.
Rädsla för möjligheterna.
Rädsla för lögnerna.
Jag funderar starkt på att inta fosterställning i närmaste hörn och sussa framtills tankarna är obefintliga och rädslan minimal.
Over 'n out.
Men NEJ, jag tänker fanimej inte ge upp.
I'M ALIVE.
Eller andas snarare.
Fast egentligen är jag nog ganska död just nu.
Men, det kan ju inte bli sämre.
Så pepp på det.
Over n' out.
I'M GOING TO THE UN-NORMAL.
Rakt på sak.
No shittin'.
Summan av kardemumman (alltså de ickeförståeliga blogginläggen jag kräkt ur mig den senaste tiden) har resulterat i att jag ännu en gång tvingas överge mitt kära revir.
Ett tag. För mer än så skall det bannemej inte bli.
Jag har tillbringat alldeles för många månader på x antal stinkande sjukhus, och nu skall jag tamejtusan göra detta en gång för alla.
Jag kommer vara miljonertrilljonertusentalsmil från friheten.
Men mitt mål är att klara av att nobba alla dejter med tronen, trots att jag intagit en ganska braig måltid.
Och mål numero dois är att få liiiite mera booty. Faktiskt.
För även om det suger apballe att inte kunna se denna "sjukliga magerheten" i spegeln (utan istället en övermullig kropp) så kan jag i alla fall erkänna (höh) att det inte är särskilt braigt att en gång upp för trapporna är synonymt med bläcksvart mörker.
Eller att blå tassar är resultatet av en trettiominuters promenix.
Jag skall visa att jag kan vara hemma och imundiga det som mina smaklökar går bananas på, och att jag inte behöver vistas på bup för att kunna hålla ett bmi på cirkus sjuttonkommafem.
Jag ska tamejtusan förbluffa alla.
Inte minst klackdamen.
Over 'n out.
Och kärlek i massor.
KANSKE.
Och jag står här.
Med en saltdränkt kropp och en surrande knopp.
Men kanske, kanske det är bäst såhär?
Kanske jag behöver mera hjälp?
En sak är i alla fall säker, när jag återvänder till mitt revir ska klackdamen få se på andra bullar.
Jag kan.
Oavsett om jag käkar kalcium eller kakao.
Kakao är go'are.
Och jag klarar't.
Kärlek.
PARKERINGSVAKTEN BEHÖVS.
Även om benämmningen parkeringsvakt inte längre är aktuell.
Numera är hon nog en övervakare.
Men det ska det snart bli ändring på.
Parkeringsvakten behövs mycket mera.
Allt blir bättre då.
TODAY.
FARBROR TAND-KONTROLLANT.
Farbror doktor skall dejtas.
Och det omgående.
Bajjs på tand kontrollanten.
Tänk att några få månader kan få något så fjuttigt till något så bombastiskt.
Konstigt. Eller snarare dumt.
Dumt att jag tillåtit det att gå så långt.
Jag vill ju för tusan inte bli en förtidspensionerad 25 åring med skelett som en 92 årig gumma och tänder som en rökare á la konstant cigarett-överkonsumering.
Fy sjuttsingen. 
TREHUNDRATRETTIOSEX.
Trots att jag myrorna får mig att gå bananas.
Trots att tröjjan fortfarande är saltdränkt (för att inte säga snor dränkt).
Och trots att allt jag rör tycks förvandlas till levande misslyckanden.
Men jag tänker bannemej inte ge mig.
För om sidådär 336 timmar kanske (nej ska!!!) jag våga.
IT HURTS INSIDE.
Nu river det i kroppen också.
'GOT TO MAKE A CHANGE.
Det finns saker som är förståeliga.
Men det här är inte okej någonstans.
NO COMMENT.
SOON I WILL MAKE IT.
Igår överskred jag mitt personliga rekord med sisådär 27000 ml.
Herrejösses, jag kommer förvandlas till en kamel.
Med två vattenfyllda bucklor utstickandes från hjässan.
Nejnejnej.
Det här måste helt enkelt få ett slut.
KONUNG.
Undrar om magen kan explodera av för mycket vätska. (?)
Om det så vore kan jag stoltsera med att jag precis intagit tronen som magexploderarnas konung.
Fast det var ju inte riktigt mitt fel.
Den apelsinfärgade låtssasockerbomben bara vrålade efter mig.
O' buljongtärningen liksom väntade på att bli skuren och upplöst i hundragradigt vatten.
O' med smaklökarnas begär som cherry on top..
Nejnej, det kan man inte ignorera.
SÄMRE.
Dålig.
Sämre.
Clara.
Jappjappjapp.
