Man borde förinta alla skimrande stolar och ersätta de med underbariga skithål.
Då skulle möjligheten i alla fall reduceras.
Fast att skita i luften låter inte särskilt mummsigt.

Hrumf. Lösning bearbetas.
Over and out.

Att jag aldrig lär mig.
Nu blir'e väll att knapra halstabletter för glatta livet.
Eller helt enkelt ignorera sanningen genom att räkna pudderrosa bilar på autobahn.
Fyfasen, en kanin som går på xylitol o' ser ickeexisterande automobiler.

Fast jag står ändå fast vid det sistnämda. Alternativet överskirder nog inte gränsen till vad som klassas som bra det heller.
Så ja, pest eller kollera.
Men snart.
Då ska jag orka.
Då jäklar.

Dum?
Dummare?
Dummast?

Jappjapp. Det är jag.
Men jag hoppas att denna soppan inom sisådär 182,5 dygn kommer kännas lite mera mummsig. För spindelsoppa med snigelkrutonger är inte särskilt orgasmgivande för smaklökarna.
O' lika icke-orgasmgivande finner jag mig själv för sörjan jag åstadkommer.
Men jag har en plan, och den ska bannemej leda till ett megabra slutresultat. Ungefär sådär megabraigt som en löksoppa lagad av en toksnygg fransman.
För det kan väll ingen vara missnöjd med, även om vägen dit kanske inte är den bästa?

Jag hatar känslan av att tusentals stenar trycker mot bröstkorgen samtidigt som myrorna tokrejsar i tossingarna.
O' det värsta är att det ända jag kan göra är att stå ut.
Men sanningen är, att det känns förjävla jobbigt just nu.
Tyvärr.

Jag v e t att en fjärdedels låtssaskyckling o' en hög med gröningar inte är synonymt med en näringsbomb á la tusentals kalorier.
Men ändå känns näringsbomben tokverklig.
O' ändå vill tossingarna springa joggingrunder runt universum.
O' dejta tronen ögonaböj.
O' stilla knoppens knas med färglada piller.

Fast jag vet att det där ändå måste bort. För det här är min sista chans.
Jag måste uttnyttja onormaliteten o'  k ä m p a.
För det är den ända utvägen.
Sådetså.

Nu ska här utdelas en megastor omgång stryk. För det här är inte okej.

Idag är en sådan dag som jag helst av allt bara vill turbo-snabbspola förbi, eller åtminstånde radera ur existensen genom att gömma mig under närmaste filt för att glömma allt som heter införandet av r-e-g-l-e-r och uteblivna dejter.
Men det är faktiskt inte bara Nicke som säger nej; (icke sa Nicke ni veeeet?) faktorn att detta är min s i s t a chans är jag mer än medveten om.
Så nu ska jag fasiken utnyttja allt som heter parkeringsvakter o' onormala vardagar.
För sängen min skulle nog inte klara av ännu en förnedring á la "jag står helt tom eftersom jag är såååå obekväm".
O' säng-terapi räcker mina kosingar inte till för.
Så jag får nog förebygga istället för att kompensera.

För what dosn't kill you makes you stronger; o' om allt skulle visa sig suga kattskit, så har jag ju än tokfull plånbok som kan lindra smärtan lite.

Det gäller att se det positiva.
Höh.

F ö r l å t   f ö r   a l l t.

F ö r l å t    f ö r   a t  t   j a g  f  i n n  s.

F ö r l å t   f ö r  a t t   j a g  i n t e   ä r   n å g o n   a n n a n.

F ö r l å t.

Jag tror jag joinar "slå-mig-själv-med-en-spade" klubben o' ger mig själv en rejäl omgång stryk.
För när man försämrar redan apdåliga rutiner, enbart för att huset ekar tomt och kontrollanterna tagit sig en (välbehövd) tur öpp i det blå, så är en redig omgång självplågeri det lindrigaste straffet.
Synd bara att spaden fortfarande sussar sött i det oöppnade vinter-förrådet. '
Eller möjligtvis tur (?) för det.
För jag vet att plågsamma ritualer inte kompenserar mina apdåliga handlingar.
Jag vet att det är handlingarna som måste förbli ogjorda.
O' jag vet att det ändra rätta är att gå emot gå emot o' gå emot.
Det är bara det att vetenskapen inte alltid räcker till för att besegra känslorna.
Då er'e lättare att följa strömmen, vika undan o' avfyra några omgångar självplågeri för att lindra samvetet.
Men snart. Snart införs dubbla skift och storslagna löneförhöjningar vid goda prestationer.
Det gäller bara att jag vågar möta chefen o' lyda hans order.
För en löneförhöjning skulle sitta fint.
Eller den skulle åtminstånde göra l i d a n d e t lite lättare.